Så det blev inget skrivet igår, har inte så mycket att skriva om när man ligger hemma sjuk. Visst jag kan skriva om förbjuden frukt, det där att bli intresserad för dom man inte borde. För det blir jag ju alltid, förbjuden frukt smakar visst godast. Alla killar jag dejtat har antingen varit förbjuden frukt eller har nån annan mörk hemlighet som lockar, vad kan jag säga jag är en "sucker" för en "bad boy". Till exempel min förra riktiga pojkvän, han var min tjejkompis storebror, kan inte bli mer förbjuden frukt. Och det höll iallafall i 7 år, så så dåligt kanske det inte är med förbjuden frukt.

Men kollar man tillbaka på de pojkar jag dejtat så är dom antingen känslomässigt onåbara (för mig iallafall), oftast fortfarande upphängda på ett x eller två, haft nån annan mörk hemlighet eller helt enkelt bara varit tatuerade eller piercade. Oftast någon konstig kombination av ovanstående. Så då är frågan, varför hänger jag upp mig på pojkar som dessa, det funkar ju aldrig med dem. Min lista på vad jag söker i en man har bara blivit längre med åren, men i grund och botten är den det samma.

Han behöver vara driven i det han gör, han behöver tycka om sig själv och bry sig om hur han ser ut men han får inte vara "perfekt", utseendemässigt kan det vara att tänderna är lite krokiga (killar med naturlig vassa hörntänder vinner min röst varje gång) eller lite krokig näsa. Helt "perfekt" utseende är avtändande, känns plastigt. Som sagt han ska bry sig om hur han ser ut, vilket betyder att han tränar och han tänker lite på vad han har på sig. Han ska veta vad han vill i livet och han ska försöka ta sig dit, (när han har tagit sig dit ska han hitta ett nytt mål, han ska aldrig nöja sig) målet kan inte vara barn och familj dock. Han ska vara intelligent, tycka om att diskutera absurda ämnen som filosofi, psykologi och konstiga idéer. Han ska vara tuff, kaxig men ändå sårbar.

Man kan tro att det ska vara svårt att hitta allt detta i en kille, men jag har hittat det i flera, problemet är att av diverse orsaker har inte jag passat dem. Den största orsaken har väl varit att från deras sida har det inte klickat. Självklart har jag fallit som en fura för dessa killar och har sen gått med ågren i månader efteråt och undrat vad som gick fel. Och det kommer jag fortsätta med, har väl jag fallit för någon så har jag svårt att stänga av de känslorna. När jag väl lyckas brukar jag tycka det var synd att jag föll så hårt, för jag brukar ha förstört alla chanser att vara vän med dem och sitta i timmar och diskutera absurda ämnen är jävligt kul även när man bara är vänner.

Men jag undrar fortfarande, hur kommer det sig att jag faller för dessa män, och att de inte faller för mig? Har alltid trott att det där med fermoner ska gå åt båda hållen, men tydligen inte. Och varför faller jag sällan för de som faller för mig, det är ju inte så att jag inte blir raggad på, men oftast så är jag helt enkelt inte sexuellt attraherad av dem. Komplicerat det där, men fick höra nån gång att var 12 person man dejtar blir ett längre förhållande. Så det är väl bara och dejta på, förhoppningsvis hittar jag snart en kille som tycker om mig på samma sätt som jag tycker om honom, och som inte är känslomässigt onåbar.

Nää, nu ska jag sova, mycket jobb imorgon. Kram