Har funderat på det där med känslor den senaste tiden, kanske inte så konstigt. Vad det är som gör att vi får känslor, vem vi får dem mot. Det finns nog egentligen tre olika stadier av känslor(läs kärlek), men vilket stadium man än är i är det viktigt att tänka på att man kan inte inbilla sig känslor, man kan inte projektera känslor för andra på någon annan. Det man känner är alltid riktigt, ju tidigare man förstår det ju bättre mår man.Känslor är aldrig av ondo, man kan inte hjälpa vem man gillar eller inte gillar. Men man ska aldrig blanda ihop vad det är man egentligen känner, vilket stadium man är i, finns dock ingen hård gräns mellan dessa stadier.

Stadium ett: Förälskelse/Intresse, detta är baserat på fermoner i de flesta av fallen. Dina hormoner avsöndrar en doft som den andra partnern undermedvetet känner och vise versa. Det detta egentligen säger är att man är kompatibel, ens gen uppsättning är kompatibel med den andra partnern.

Stadium två: Kärlek/Förälskelse, nu börjar man lära känna varandra, ens känslor börjar basera sig mer på personen och mindre på fermonerna. I det här stadiet är när passionen kommer in, när ens känslor kan fluktuera enormt och ena minuten kan man vara så kär, andra sekunden finns det inget där längre. Det är ett ostadigt stadium.

Stadium tre: Älska, denna känsla är djup och vad som än händer så kommer den aldrig att försvinna. Denna känsla tar oftast lång tid att utveckla sig och får man uppleva den ett fåtal gånger i livet så kan man vara lycklig.

Jag är en sån typisk människa vars intresse väldigt lätt utvecklas till en förälskelse, jag känner starkt för allt jag gör och lägger ner min själ i både jobb och fritid. Visst det gör ont när det inte går som man vill, men jag skulle aldrig vilja vara utan mina känslor. Man får ta mig för den jag är, med alla känslor och allt jidder.

"Better to have loved and lost than never to have loved at all" - Alfred Lord Tennyson, 1850

Nää, jobbet ropar, ha en underbar dag, hoppas ni alla är älskade för dem ni är. Kram, älskar er allihopa!