Då vad det dags för dagens inlägg, det kommer vara ett av de mer seriösa och öppna jag har skrivit. Läste idag en vikt blogg, fick höra om den från en vän. Tjejen som skrev den är en bekant, hon till och med bjöd in mig på hennes 20 års fest (fast det var innan min reform så jag var för blyg för att våga gå). Hennes inlägg var så vackert och rörande skrivet, hon var så öppen så verklig. Hon skrev om sin övervikt, varför hon fått den och varför hon nu tar ett hårt tag i att försöka bli av med den. Det fanns inga bortförklaringar bara ärlighet. Den inspirerade mig. Så jag vill berätta min historia, det är ingen historia om övervikt dock(kanske lite, ett litet tag), men den handlar framför allt om mat, om annorlunda förhållnings sätt till mat. Den handlar om min mörka hemlighet.

I 14 år av mitt liv var jag anorektiker, när jag var 21 träffade jag en person som hjälpte mig, tog mig ur problemet, jag är den personen evigt tacksam. Men problemet kommer nog alltid ligga och spöka i bakhuvudet dock, en liten bit. Jag ville aldrig bli smalare, det var ingen absurd ide om nån ideal vikt som gjorde att jag inte åt, problemet var att jag var mobbad och den konstanta hungern trubbade av mig, fick mig att inte känna de elaka orden. Många skulle nog kallat mig ignorant, jag såg inte världen omkring mig. Men jag lärde mig äta, kanske inte helt och hållet på ett nyttigt sätt, men jag fick i mig mat. Och det i kombination av att jag var sockerråtta gjorde att jag började gå upp i vikt. Vilket jag inte uppmärksammade förens jag vägde allt för mycket.

Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, men jag var tvungen att göra det på ett hälsosamt sätt, ett sätt som inte väckte mina ätstörningar. Så jag tog bort större delen av sockret, började äta nyttigare och vips så hade jag gått ner 15 kg. Jag var nöjd, jag kände väl att jag borde börja träna för att forma kroppen, men jag trivdes i min vikt. Det var 9 kg sedan, jag fortsätter bara tappa vikt. Som vanligt har jag försökt att behandla mig själv, men det verkar faktiskt inte gå så bra. Nu har förvisso vikt nedgången stannat in, någorlunda, men jag tror det är dags att ta hjälp av personer utbildade inom området.

Allt detta för att andra människor tar sig tiden att skriva öppna och verkliga inlägg på sina bloggar. Jag är en väldigt positiv människa, och i den andan har jag bestämt mig att ta med mig minst en positiv sak ur alla mina relationer till andra människor. Varje person man möter har en massa positiva egenskaper, man ska låta dem influera en, man ska se till vilka sådana egenskaper man saknar eller vill ha mer av, sen ska man arbeta för att det ska bli verklighet. Det jag ser hos henne är inte bara den styrkan som finns i mig, utan även en öppenhet, en ärlighet som är så stark. Jag vill vara lika öppen och ärlig som henne, jag vill kunna visa min styrka på samma sätt som hon. Så jag hoppas att det hon vill få ur livet kommer till henne.

Nää, nu ska jag äta middag, så jag blir stor och stark. Kram