Jag är tamefaan full av skit, större delen av tiden faller jag för det själv. Men sådär en gång i månaden så ser jag ljuset, ser jag rakt igenom lögnerna. Om jag vore så jävla kickass som jag säger, då skulle jag inte känna så här, då skulle inte kroppen påverkas så av hormonerna och alltid skulle inte vändas upp och ner. Om jag vore så jävla kickass då skulle jag inte vara ensam. Det är helt logisk, skulle jag vara så snygg och cool som jag tror jag är, då skulle någon tycka om mig, alltså kan jag inte vara så snygg och cool som jag tror jag är.

Ja och jo, jag vill ha en pojkvän, vem vill inte ha det. Självklart vill jag ha någon som kramar på mig, som säger hur snygg jag är trots att jag är nyvaken och glömde sminka av mig kvällen innan. Självklart vill jag ha någon som mitt hjärta dunkar för och som jag aldrig vill vara utan. Vem tror jag att jag är, stark kvinna klarar sig själv? Visst jag klarar mig själv, men faan vad tråkigt det är. Tycker det är elakt av min kropp att avslöja mina känslor på det här sättet, hade gärna gått och trott att ensam är stark, trott på lögnen.

Faan för att vara kvinna! Vill tillbaka in i glömskan, där mitt liv är perfekt och jag inte saknar något. I den lilla bubblan som jag gjort, där jag inbillat mig att känslor inte finns. Irrationella känslor, de är de hemskaste. Eller det att jag ältar, och ältar och ältar. Varför väljer ingen mig? Kanske för alla ovan saker, jag är helt enkelt inte kickass nog, snygg nog och jag låter mina känslor springa iväg med mig. Har för tillfället en hatkärlek till det motsatta könet, men tro mig jag kommer aldrig byta sida, skulle aldrig kunna dejta någon så snurrig som mig. Men snart är det snurriga slut och sen är det faktiskt en hel månad till det börjar om igen (om jag har tur).

Nää, nu har jag skrivit av mig, så nu kanske jag kan sova. Kram